.

Jag hade varit på orienteringsträning, den hade varit extra svårt eftersom det var avslutning, så jag var väldigt trött när jag kom hem. Ingen var hemma så jag kastade av mig kläderna tills jag var klädd i endast mina kalsonger. På vägen till duschen passerade jag en helkroppsspegel. Naturligtvis kunde jag inget annat göra än att stanna och beundra min oerhört vältränade kropp.

Som ni kanske vet så springer tiden iväg då man har det bra och jag insåg att en kvart hade förflutit sedan jag stannat vid spegeln. En smula generad gick jag vidare mot duschen, tills jag såg Honom.

Hans svarta ögon utstrålade blankt och genomskärande hat. Den kraftfulla kroppen redo att slita mig i stycken, klor vassa som rakblad och en näbb lika fruktansvärd som Lebensraum. Jag stannade mitt i ett steg. Darrande av skräck, jag kunde inte få fram en tanke. Det var av ren tur och övermänskliga reflexer som jag lyckades kasta mig undan hans vingar, mörka som natten.

Jag tog skydd på mitt rum, tänkte igenom dagen, hur hade det gått fel?

Det var då jag insåg det.En efter en föll pusselbitarna på plats. Den där blåbärssylten som jag torkade upp tidigare idag efter skolan, fjädrarna som börjat dyka upp överallt i huset utan någon rimlig förklaring och naturligtvis, de döda kropparna. Styckade, lemlästade, utan huvuden, bara huvuden och alla andra möjliga kombinationer. Hur hade jag inte kunnat inse vad som var på gång?

Det var Birdie McFly, psykopaten och seriemördaren som rymde för en månad sen som var här för att hämnas på mig. Jag visste att det inte fanns någon nåd att förvänta mig, det här kunde bara lösas i en kamp på liv och död.

Jag tog ett djupt andetag, beväpnade mig med sopkvast som behändigt nog råkade ligga på mitt rum och öppnade dörren.

Det var en syn för gudar. Striden pågick i eoner. Imperier uppstod och föll, nya djurarter evolerade, stjärnor exploderade och galaxer skapades. Hade jag haft ett svärd kunde man ha tagit mig för Conan Barbaren eller en lättklädd version av Aragon från Sagan om Ringen.

För ett kort ögonblick upphörde tumultet. Jag såg mig omkring, allt jag såg var förintelse. Det enda som sjöd av liv var jag, Birdie och min kvast. och vi hade alla flertalet skador. Min vänstra arm var bruten och jag kunde knappt stå på mitt högra knä.Min fiende däremot hade inga större skador men oräkneliga småsår. Jag tittade på McFly igen, han sa:
-Endast en av oss kan leva Karl, och det kommer inte vara du.
Knappt hade han avslutat förrän han återigen kastade sig mot mig men jag var beredd. Den här gång vek jag åt sidan, svingade min kvast med all den styrka jag förmodde och bröt båda hans vingar och min egen kvast. Med ett vrål av smärta sparkade han upp dörren och flydde ut i natten.

-Nästa gång tar jag dig Karl, hör du det!?
Ekade mot mig då jag stängde dörren. En kall kår gick längs min ryggrad men jag ignorerade den, för jag hade överlevt.

Datorerna är här!

Då jag var liten lärde jag mig läsa genom Bamse, i ett av äventyren träffar Skalman en trollkarl som ger honom en magisk saft som gör att det känns som om man svävar på moln. Men för att få mer saft var Skalman tvungen att arbeta på en äng med massor av röda blommor (saften gjordes av blommorna) och där fanns det fångar som arbetat där i nästan hela sina liv och hade det jättedåligt medans trollkarlen var stenrik och bodde i ett skitfint slott.